Hoplisoma loxozonum

Falsk banditpansarmal, även känd som snedstreckad pansarmal (Slant-bar Corydoras), är en charmig och fredlig bottenlevande fisk som är perfekt för många sällskapsakvarier. Denna lilla mal, som härstammar från Sydamerika, känns lätt igen på den distinkta, mörka diagonala randen som löper från baksidan av ryggfenan ner mot stjärten, vilket ger den ett 'maskerat' utseende. De är mycket sociala varelser och känner sig mest bekväma i en grupp, så du bör alltid hålla dem med flera av sin egen art. En liten, ensam pansarmal blir ofta skygg och stressad.

I ditt akvarium kommer dessa fiskar att tillbringa större delen av sin tid med att utforska botten, där de silar igenom substratet efter matbitar med sina känsliga skäggtömmar. På grund av detta är det viktigt att ge dem en mjuk sandbotten för att förhindra skador. Vasst grus kan skada deras skäggtömmar, vilket kan leda till infektioner.

De är inte kräsna med maten och accepterar glatt en mängd olika sjunkande foder, såsom pellets och fodertabletter, samt frysta eller levande godsaker. Se bara till att maten når dem på botten! Som akvariekamrater, välj andra små, fredliga fiskar. Mycket stora eller överdrivet aktiva fiskar kan skrämma dem, vilket orsakar stress och gör det svårt för dem att konkurrera om maten. En unik egenskap är deras förmåga att ibland rusa till ytan för att hämta en nypa luft, vilket är helt normalt. De är ett förtjusande, måttligt aktivt tillskott som ger liv åt de lägre delarna av ditt akvarium.

Hoplisoma loxozonum, som vanligen säljs som Falsk banditpansarmal, är en eftertraktad art bland akvarister för sitt fredliga beteende och sin distinkta teckning. Artepitetet loxozonum härstammar från grekiskan och betyder 'med snedställt band', vilket träffsäkert beskriver den diagonala svarta rand som är dess främsta kännetecken. Denna teckning skiljer den från den äkta banditpansarmalen, Corydoras metae, vars rand följer kroppens övre kontur. Arten, som är hemmahörande i långsamt flytande bifloder och översvämningsområden i Sydamerika, är anpassad till miljöer med mjuka sandsubstrat, rikligt med lövrester och låg vattenströmning. Att återskapa denna biotop är nyckeln till deras långsiktiga hälsa.

En dedikerad miljö bör ha ett finkornigt sandsubstrat för att skydda deras känsliga skäggtömmar, vilka är livsviktiga för födosök och är benägna att slitas och infekteras på grovt grus. Dämpad belysning, tillsammans med mangroverötter och torkade botaniska material som catappalöv, kommer inte bara att ge nödvändigt skydd utan också främja tillväxten av biofilm, som dessa fiskar betar på som en kompletterande näringskälla. Även om de är anpassningsbara till ett brett spann av pH- och hårdhetsvärden, trivs de bäst i stabilt, rent vatten med låga nitratnivåer, vilket speglar deras låga biologiska belastning men samtidigt känslighet för organiskt avfall. Filtreringen bör vara skonsam; att använda ett strilrör för att sprida utflödet rekommenderas starkt för att undvika att skapa starka strömmar de inte är byggda för.

Socialt sett är deras stiminstinkt stark. En grupp på fem individer är det absoluta minimumet, men ett större stim på åtta eller fler kommer att resultera i ett tryggare, aktivare och mer naturligt beteende. De är utmärkta sällskapsfiskar men blir lätt stressade av stökiga akvariekamrater som konkurrerar ut dem om maten. Idealiska följeslagare inkluderar små tetror, rasboror och andra dvärgciklider. En varierad, allsidig (omnivor) kost är avgörande. Högkvalitativa sjunkande pellets och fodertabletter bör utgöra basfödan, och kompletteras regelbundet med fryst eller levande foder som röda mygglarver, dafnier och artemia för att säkerställa optimal näring och kondition. En fascinerande fysiologisk egenskap är deras förmåga att utnyttja atmosfärisk luft för andning (tarmandning) via en modifierad tarm. Medan enstaka rusningar till ytan är normalt, kan frekvent luftsnappning vara en indikator på låg syrehalt i vattnet eller dålig vattenkvalitet. Odling är måttligt svår men uppnåelig, och utlöses vanligtvis av ett stort, svalt vattenbyte som simulerar säsongsmässigt regnfall, vilket uppmuntrar dem att lägga sina klibbiga ägg på akvarieglas och inredning.

Hoplisoma loxozonum är en art av pansarmal som tillhör familjen Callichthyidae och underfamiljen Corydoradinae. Beskriven av Nijssen & Isbrücker 1983, omklassificerades den nyligen från släktet Corydoras till Hoplisoma efter en omfattande fylogenetisk revision av underfamiljen. Arten är hemmahörande i övre Metaflodens avrinningsområde, en biflod till Orinocofloden i Colombia, där den lever i lentiska (stilla) miljöer såsom översvämningssjöar och långsamt flytande, typiskt klara eller svartvattensbäckar i skogar (igarapés).

Det primära diagnostiska kännetecknet som särskiljer H. loxozonum är den framträdande, snedställda, mörka hudranden som sträcker sig från ryggfenans bakre fäste snett bakåt-nedåt mot den nedre delen av stjärtspolen. Morfologiskt sett har den en spolformig kroppsform som är typisk för släktet, bepansrad med två rader av överlappande benplattor. Dess underställda mun är utrustad med känsliga skäggtömmar som används för kemoreception för att lokalisera föda i bentiska substrat. Ekologiskt fungerar den som en mikropredator och detritivor, och konsumerar små ryggradslösa djur, kräftdjur och aufwuchs (biofilm).

Fysiologiskt uppvisar H. loxozonum flera viktiga anpassningar. Den är en fakultativ luftandare, kapabel att utnyttja atmosfäriskt syre genom en högt vaskulariserad bakre tarm. Denna anpassning gör att den kan frodas i hypoxiska (syrefattiga) förhållanden som kan uppstå säsongsvis i dess naturliga habitat. Dess metabolism och motsvarande syreförbrukning är låg. Arten är strikt sötvattenslevande (stenohalin) och har utvecklats för att tolerera de jonfattiga, sura till neutrala vattnen i sitt ursprungsområde, även om den uppvisar en viss grad av plasticitet i akvariemiljöer. Den biologiska belastningen är relativt låg, vilket återspeglar en blygsam avfallsproduktion.

Fortplantningsbeteendet är karakteristiskt för Corydoradinae-gruppen och innefattar den väldokumenterade 'T-positionen' under befruktningen. De är romspridare som inte vaktar sin avkomma, och deponerar klibbiga ägg på olika ytor. Lekhändelser in situ (i den naturliga miljön) utlöses sannolikt av miljömässiga signaler, såsom förändringar i vattentemperatur och kemi i samband med regnperiodens början. Den nuvarande statusen för H. loxozonum på IUCN:s rödlista är 'Kunskapsbrist' (Data Deficient, DD), vilket indikerar att det finns otillräcklig data om population och utbredning för att noggrant kunna bedöma dess utrotningsrisk, vilket belyser ett behov av ytterligare fältforskning.