Abramis brama

Braxen är en stor, stimlevande karpfisk (cyprinid) som härstammar från Europas långsamt flytande floder, kanaler och sjöar. I sin naturliga miljö trivs den i svalare, näringsrika vatten med mjuka, leriga bottnar och riklig vegetation, vilket starkt påverkar dess behov i fångenskap. På grund av sin imponerande vuxenstorlek och sociala natur är denna fisk dåligt lämpad för akvarier och hålls nästan uteslutande i mycket stora utomhusdammar som kan rymma en grupp. Att hålla dem ensamma kan orsaka stress och negativa hälsoeffekter.

Fysiologiskt har denna art en hög ämnesomsättning, vilket motsvarar ett högt syrebehov och en betydande avfallsproduktion. Denna höga biologiska belastning kräver ett robust och överdimensionerat filtreringssystem som kan bibehålla en oklanderlig vattenkvalitet och höga nivåer av syresättning. Vattenflödet bör vara milt för att efterlikna deras föredragna sjömiljöer. De är anpassade till svalare temperaturer och kommer inte att trivas i tropiska miljöer. Vattnet bör hållas med ett neutralt till lätt alkaliskt pH och vara medelhårt.

Beteendemässigt är braxen en fredlig och relativt långsamt simmande fisk som uppehåller sig i de nedre och mellersta skikten av vattnet. Dess mest anmärkningsvärda beteende är bottenfödosök, där den använder sin utskjutbara mun för att sila igenom substratet efter mat. Detta innebär att all inredning måste utformas med detta i åtanke; fin sand eller lerliknande substrat är idealiskt, medan ömtåliga, grundrotade växter sannolikt kommer att ryckas upp och ätas. Robusta växter som väl förankrade näckrosor eller kantväxter är bättre val. Som allätare bör dess diet i fångenskap vara varierad. En bas av högkvalitativa sjunkande pellets och wafers bör kompletteras med fryst eller levande foder som röda mygglarver och artemia, samt blancherade grönsaker för att tillfredsställa dess växtätande tendenser.

Abramis brama, som tillhör familjen Leuciscidae (mörtfiskar), är en vida spridd och väldokumenterad eurasisk sötvattensfisk. Dess morfologi kännetecknas av en hög, från sidorna sammanpressad (kompressiform) kropp, som blir alltmer högryggad med åldern. Ett viktigt diagnostiskt drag är dess utskjutbara, nedåtriktade mun, en anpassning för dess bottenlevande födosöksstrategi. Fenorna är generellt oansenliga, även om analfenan har en lång bas. Arten uppvisar betydande fysiologisk plasticitet och tolererar ett brett spektrum av vattenhårdhet och pH-nivåer, samt låga salthalter, vilket gör att den kan leva i bräckt vatten som till exempel flodmynningar (estuarier).

Ekologiskt sett spelar A. brama en avgörande roll som en bottenlevande allätare i sina ursprungliga habitat. Dess födosöksbeteende, som innebär att den silar igenom mjukt sediment efter fjädermygglarver (chironomider), fåborstmaskar (oligochaeter), blötdjur (mollusker) och detritus, resulterar i betydande bioturbation (omrörning av sediment). Denna process kan förändra substratets sammansättning och påverka näringsomsättningen i ekosystemet. Arten är en nyckelkomponent i näringsväven och fungerar som byte för större rovfiskar som gädda (Esox lucius) och gös (Sander lucioperca), samt olika vattenfåglar. Dess höga ämnesomsättning och motsvarande höga syrebehov gör den känslig för syrefattiga (hypoxiska) förhållanden, särskilt under sommarstagnationen i näringsrika (eutrofa) sjöar. Dess nuvarande IUCN-status är Livskraftig (LC), vilket återspeglar dess vida utbredning och robusta populationer, även om lokala bestånd kan påverkas av föroreningar, habitatförändringar och byggandet av dammar som hindrar lekvandringsvägar.

Att framgångsrikt odla braxen i fångenskap anses vara mycket utmanande och lyckas sällan utanför stora, skötta dammiljöer eller specialiserade vattenbruksanläggningar. Den största svårigheten ligger i att återskapa de specifika miljömässiga signaler som utlöser leken.

Denna art är en substratlekare som sprider sin klibbiga rom över undervattensvegetation. För att försöka odla den är det avgörande att simulera naturliga årstidsväxlingar. En grupp könsmogna fiskar bör konditioneras över vintern i kallt vatten. En gradvis och stadig ökning av vattentemperaturen på våren är den huvudsakliga katalysatorn för att framkalla lekbeteende. En grupp som innehåller fler hanar än honor rekommenderas ofta för att öka chanserna för framgångsrik befruktning. Könsdimorfismen är mest uppenbar under leksäsongen då hanarna utvecklar framträdande lekvårtor, vilka är små, hornartade knölar, över huvudet och ryggen. Honor som är romstinna kommer att se märkbart fylligare och rundare ut i bukområdet.

Lekutrymmet, idealiskt en stor damm, måste innehålla täta snår av undervattensväxter (t.ex. vattenpest, slingor) eller konstgjorda lekmobbar som kan fungera som substrat för rommen. Under själva leken jagar hanarna aktivt honorna, och paret eller gruppen kommer att släppa rom och mjölke över vegetationen. De vuxna fiskarna uppvisar ingen yngelvårdnad och kommer att äta sin egen rom, så de bör avlägsnas från lekområdet när processen är klar. Rommen kläcks inom en till två veckor, till stor del beroende på vattentemperaturen. De nykläckta ynglen har en gulesäck för sin första näring. När de blir frisimmande kräver de mikroskopisk föda som infusorier och hjuldjur, för att sedan gradvis övergå till större foder som mikromask och nykläckt artemia när de växer. Att upprätthålla en exceptionell vattenkvalitet är avgörande för ynglens överlevnad.