Boraras maculatus

Dvärgrasboran är en riktig juvel för små akvarier, ofta kallad pygmérasbora eller fläckrasbora. Denna lilla fisk, som härstammar från Asien, uppvisar en vacker röd-orange kroppsfärg, särskilt hos hanar, som accentueras av en distinkt mörk fläck på sidan. Dess färger lyser som starkast när den känner sig trygg och glad i en välskött miljö.

Detta är skygga och fredliga varelser som måste hållas i en grupp. En ensam dvärgrasbora kommer att känna sig stressad och tillbringa sin tid med att gömma sig, men i ett stim blir de mer självsäkra och visar fascinerande sociala beteenden. De föredrar ett akvarium med lugn vattenrörelse och gott om levande växter, drivved och lövströ att utforska och gömma sig i, vilket efterliknar deras naturliga miljö och får dem att känna sig trygga. Dämpad belysning är ofta att föredra och hjälper till att framhäva deras livfulla färger.

På grund av sin ringa storlek och fredliga natur hålls de bäst i ett art-specifikt akvarium eller med andra mycket små, lugna invånare som räkor eller andra nanofiskar. Undvik alla akvariekompisar som är stora, livliga eller aggressiva, eftersom dvärgrasboran lätt blir skrämd och utkonkurrerad om maten. Att mata dem är enkelt, men kom ihåg att deras munnar är mycket små. De behöver finfördelade flingor, mikropellets, eller smått levande och fryst foder som nykläckt artemia för att trivas.

För den dedikerade hobbyisten är hållandet av Boraras maculatus en övning i att skapa ett specialiserat mikro-habitat. Framgång med denna art beror på att återskapa svartvattensmiljön från sydostasiatiska torvmossar. Detta uppnås genom att skapa mjukt, surt vatten, helst med hjälp av omvänd osmos (RO) vatten som återmineraliseras till ett lågt TDS-värde. Tillsats av botaniska produkter som catappa-löv (indisk mandel), alkottar och torvgranulat i filtret rekommenderas starkt. Dessa element frigör tanniner och humussyror, vilket sänker pH-värdet naturligt och färgar vattnet till en transparent te-färg. Detta färgade vatten är inte 'smutsigt'; det är nyckeln till att uppnå artens bästa hälsa, mest intensiva färger och naturliga beteenden, samtidigt som det ger värdefulla antimikrobiella egenskaper.

Den sociala dynamiken inom ett stim är fängslande. I en väletablerad grupp i en lämplig miljö kommer hanarna att delta i rituella strider. Detta innebär att de spärrar ut sina fenor och visar upp sina mest lysande röda nyanser för varandra för att etablera en social hierarki. Detta är ett bländande skådespel, inte en våldsam konfrontation. För att ytterligare stärka deras självförtroende kan man överväga att använda 'dither fish' – en annan liten, fredlig och något mer utåtriktad art som signalerar att miljön är säker, vilket uppmuntrar rasbororna att simma mer öppet i de mellersta och övre vattenskikten.

Att odla Boraras maculatus är en givande utmaning. De är kontinuerliga äggspridare som inte visar någon föräldravård och kommer att äta sina egna ägg. För framgångsrik odling är ett dedikerat akvarium nästan nödvändigt. Denna tank bör ha mycket mjukt, surt vatten och vara tätt packad med finbladiga växter som Javamossa eller försedd med syntetiska lekmoppar. Fisken kan konditioneras med en rik kost av levande och fryst foder som dafnier och mikromaskar. Efter några dagars lekaktivitet måste föräldrarna avlägsnas. Ynglen som kläcks är otroligt små och kommer att kräva mikroskopisk första föda såsom infusorier eller kommersiellt flytande yngelfoder innan de är stora nog att acceptera nykläckt artemia. Noggrann uppmärksamhet på vattenkvaliteten är av yttersta vikt under denna känsliga uppfödningsfas.

Boraras maculatus, en medlem av familjen Danionidae, är en diminutiv karpfisk som är infödd i torvträskmarker och tillhörande svartvattensbäckar i Sydostasien, inklusive Malaysia, Sumatra och Borneo. Dess släktnamn, Boraras, är ett anagram av Rasbora, ett medvetet val av beskrivarna för att framhäva dess status som en av de minsta medlemmarna i gruppen. Det specifika epitetet, maculatus, är latin för 'fläckig', en direkt hänvisning till den framträdande, mörka, cirkulära fläcken som är belägen mitt på fiskens flank.

Morfologiskt sett uppvisar arten en spolformig, lateralt komprimerad kropp som är typisk för små, aktiva karpfiskar. Könsdimorfismen är uttalad. Hanar är generellt slankare, mindre i total storlek och uppvisar en intensiv rödorange pigmentering över kropp och fenor, vilken blir betydligt mer livfull under perioder av social uppvisning eller reproduktiv aktivitet. Honor är jämförelsevis större, har en rundare bukprofil och uppvisar en mer dämpad, gulaktig grundfärg. Utöver den primära laterala fläcken kan mindre, mindre distinkta mörka markeringar ofta hittas vid basen av rygg-, anal- och stjärtfenorna, vars intensitet varierar mellan populationer och individer.

Ekologiskt är B. maculatus en specialiserad invånare i extrema svartvattensmiljöer. Dessa habitat kännetecknas av mycket låg konduktivitet, försumbar karbonathårdhet och ett mycket surt pH, som ofta sjunker under 4,0 på grund av den höga koncentrationen av tanniner och humussyror som lakas ur från nedbrytande växtmaterial. Inom denna biotop fungerar den som en mikropredator som söker föda i de mellersta till övre vattenskikten efter zooplankton, små insektslarver, maskar och ostracoder. Dess reproduktionsstrategi innefattar kontinuerlig fraktionerad lek, där små omgångar av vidhäftande ägg sprids dagligen bland finbladiga vattenväxter (t.ex. Cryptocoryne-arter, Javamossa). Denna brist på föräldravård är ett vanligt drag bland karpfiskar i sådana miljöer. Den specifika vattenkemin är en kritisk utlösare för lek och är avgörande för att förhindra svamp- och bakterieinfektioner på de utvecklande äggen.