Atya scabra

Filtrerräkan är ett unikt och fascinerande sötvattenskräftdjur, känd för sina filtrerande matvanor och sin förkärlek för akvarier med stark vattenrörelse. Denna relativt stora räka är en fredlig och stillasittande art som tillbringar större delen av sin tid på stenar eller rötter, där den sträcker ut sina fläktliknande extremiteter för att fånga mikroskopiska matpartiklar från vattenpelaren. På grund av sin sociala natur bör den hållas i små grupper för att den ska känna sig trygg och visa upp sina naturliga beteenden. De trivs i ett väletablerat akvarium med stabilt och rent vatten.

Som en detritivor (detritusätare) består dess kost huvudsakligen av finpartikulärt foder. I ett akvarium kan detta kompletteras med krossade flingor, pulveriserat yngelfoder eller specialfoder för filtrerande räkor, vilka alla bör tillföras i vattenströmmen. De är också utmärkta på att äta den biofilm som växer på akvariets ytor. Även om de inte är överdrivet krävande, placerar deras behov av höga syrenivåer och starkt vattenflöde dem i den medelsvåra kategorin, vilket gör dem till ett bättre val för akvarister med viss erfarenhet. Med rätt skötsel kan dessa intressanta varelser leva i många år, vilket gör dem till ett långsiktigt tillskott i ett lämpligt sällskapsakvarium.

Filtrerräkan, Atya scabra, är ett fängslande ryggradslöst djur som härstammar från snabbt strömmande sötvattensfloder och bäckar i Amerika och Afrika. Den säljs ofta under namn som Klippräka eller Hårigbensräka, och dess unika livsstil och krav gör den till en givande men måttligt utmanande art för den hängivna akvaristen. Det är en filtrerare som har anpassat sig perfekt till ett liv i miljöer med stark ström. I ett akvarium är att återskapa denna miljö den mest kritiska delen av skötseln. Ett kraftfullt filterutblås eller en eller flera cirkulationspumpar (powerheads) bör användas för att skapa en betydande och jämn vattenrörelse i hela akvariet. Detta flöde är inte bara för bekvämlighetens skull utan är avgörande för både födosök och andning, eftersom denna art har ett högt syrebehov.

Dessa räkor är huvudsakligen stillasittande och föredrar att hitta en säker plats på en rot, sten eller en stadig växt och vända sig mot strömmen. Från denna utgångspunkt använder de specialiserade, fläktliknande främre extremiteter för att filtrera mikroorganismer, alger och detritus från vattnet. En akvarist måste säkerställa en stadig tillgång på denna mikroskopiska föda. I ett nytt eller alltför rent akvarium kan de svälta. Ett moget akvarium med en etablerad biofilm är fördelaktigt. Deras kost bör kompletteras dagligen genom att släppa ut finmalda pellets, wafers eller fryst foder i strömmen uppströms från deras position. Detta gör att de kan fånga partiklarna när de driver förbi. Om räkorna ofta ses plocka på substratet med sina klor istället för att filtrera, är det ofta ett tecken på otillräckligt med mat i vattenpelaren.

Socialt sett är de fredliga och inte aggressiva. De är stimlevande djur som kräver sällskap av sin egen art för att känna sig trygga, så ett minimum av tre individer rekommenderas. När de hålls tillsammans samlas de ofta i samma område med stark ström i akvariet. De är långsamma och försvarslösa, vilket gör dem olämpliga för akvarier med stora, aggressiva eller stökiga fiskar som kan trakassera dem eller stjäla deras mat. De håller sig främst i de nedre och mellersta simzonerna. På grund av sin måttliga avfallsproduktion och betydande vuxenstorlek bidrar de med en märkbar biologisk belastning (bioload) till akvariet och kräver ett akvarium av generös storlek för att tillgodose deras behov och upprätthålla stabila, rena vattenförhållanden inom ett måttligt temperaturområde.

Atya scabra är en validerad art av tiofotade sötvattenskräftdjur som tillhör familjen Atyidae. Dess geografiska utbredning är anmärkningsvärt vidsträckt och omfattar flodsystem i både Amerika och västra Afrika som har tillgång till havet, en nyckelfaktor i dess reproduktiva livscykel. Morfologiskt uppvisar A. scabra en tillplattad (depressiform) kroppsform, vilket ger en låg profil och hydrodynamisk stabilitet, som gör att den effektivt kan förankra sig mot starka strömmar på bentiska substrat. Denna anpassning är avgörande för dess överlevnad i de lotiska (strömmande) miljöer med hög hastighet som den lever i.

Artens primära ekologiska roll är som en specialiserad suspensionsätande detritivor. Den använder chelipeder (klor) som är modifierade till fläktliknande strukturer för att filtrera fint organiskt partikelmaterial, biofilm och mikroorganismer från vattenpelaren. Denna födointagsmekanism gör den till en viktig bidragsgivare till näringscykeln i sitt ekosystem genom att omvandla suspenderat detritus till biomassa. Fysiologiskt kännetecknas A. scabra av en hög syreförbrukning, en direkt anpassning till de syremättade vattnen i dess naturliga habitat. Omvänt har den en låg metabolisk hastighet, vilket är förenligt med dess i stort sett stillasittande beteende, som innefattar långa perioder av stationär filtrering. Dess faktor för biologisk belastning (bioload) är måttlig, vilket återspeglar en medelhög nivå av avfallsproduktion i förhållande till dess kroppsmassa.

Denna art tillhör en grupp amfidroma räkor, där vuxna individer lever och leker i sötvatten, men de planktoniska larverna måste driva nedströms till bräckt eller marint vatten för att genomgå sin utveckling innan de vandrar tillbaka uppströms som postlarver. Denna komplexa livscykel är den främsta anledningen till svårigheten att odla den i fångenskap. Ur bevarandesynpunkt är Atya scabra listad som Livskraftig (LC) på IUCN:s rödlista, vilket indikerar att den för närvarande har en stabil och utbredd population utan omedelbara hot mot sin överlevnad.

Att framgångsrikt odla Filtrerräkan i ett hemmakvarium anses vara exceptionellt svårt och uppnås sällan av hobbyister. Den främsta utmaningen ligger i dess komplexa reproduktionsstrategi, som kräver både söt- och saltvattensförhållanden för att fullbordas. På grund av dessa specifika och krävande krav rekommenderas denna art inte för nybörjare inom odling av ryggradslösa djur.

Dessa räkor är amfidroma, vilket innebär att de vuxna lever och parar sig i sötvatten, men larverna kan inte överleva där. Att identifiera hanar och honor kan vara utmanande, men som med många besläktade räkor kan honor bli större än hanar och ha en bredare, mer böjd ryggsköld (carapax) och buksköldar (pleura) för att bära rom. För en hälsosam gruppdynamik är ett förhållande på minst en hane till två eller fler honor att rekommendera.

I ett moget akvarium kan en frisk hona bli 'romstinn' och bära en samling mycket små ägg under sin stjärt. Hon kommer att fläkta och sköta om dessa ägg tills de kläcks. Vid kläckningen frigörs otaliga mikroskopiska, planktoniska larver. I ett vanligt sötvattensakvarium kommer dessa larver att dö inom några dagar. För att ha någon chans att lyckas måste larverna omedelbart sugas ut och överföras till en separat, dedikerad uppfödningstank för larver med bräckt vatten eller full marin salthalt. Denna övergång är det första kritiska hindret.

Den efterföljande utmaningen är att föda upp de känsliga larverna i saltvattensmiljön. Detta kräver exakt kontroll över salthalt, temperatur och vattenkvalitet. Larverna är filtrerare och måste förses med en konstant tillgång på mikroskopisk föda, såsom levande fytoplankton eller specialiserat flytande yngelfoder. Efter flera veckors utveckling genom olika larvstadier kommer de överlevande att genomgå metamorfos och bli postlarvala räkor, som liknar miniatyrversioner av de vuxna. Dessa postlarvala räkor måste sedan noggrant och långsamt acklimatiseras tillbaka till fullt sötvatten under en period av dagar eller veckor innan de kan flyttas till ett vanligt akvarium. På grund av denna komplicerade process är odling vanligtvis ett projekt för offentliga akvarier eller högt specialiserade odlare.