Acestridium dichromum

Kameleontgrenmalen är en liten, fredlig och slank fisk från Sydamerika, känd för sitt unika, kvistliknande utseende. Dess namn kommer från dess anmärkningsvärda förmåga att ändra färg för att smälta in i omgivningen, vilket gör den till en mästare på kamouflage. Denna fisk tillbringar större delen av sin tid på botten av akvariet, fastklamrad vid ytor som trä, löv och glas medan den letar efter mat.

Trots sin lilla storlek är detta inte en fisk för nybörjare. Den har mycket specifika krav på rent, mjukt och surt vatten, liknande det i en djungelbäck. Den tolererar inte de vattenförhållanden som finns i ett typiskt sällskapsakvarium. Starka vattenströmmar från filter stressar dem, så ett milt flöde är nödvändigt.

De är allätare som främst betar av den naturliga filmen av alger och mikroorganismer (biofilm) som växer på akvariets ytor. För att hålla dem friska bör deras diet kompletteras med sjunkande fodertabletter, pellets och ibland fryst eller levande foder. De är mycket fredliga och kan hållas tillsammans med andra små, lugna fiskar som simmar i de mellersta eller övre vattenskikten, till exempel små tetror. Man kan hålla en ensam, men de känner sig ofta tryggare och är mer aktiva när de hålls i en liten grupp.

Kameleontgrenmalen, Acestridium dichromum, är en fascinerande loricariid (harneskmal) som är uppskattad av specialiserade akvarister för sin unika morfologi och sitt beteende. Dess klassificering som 'svår' härrör från dess strikta krav på en mogen och stabil svartvattensmiljö. Framgångsrik skötsel kräver att man återskapar dess naturliga sydamerikanska igarapé-habitat, som kännetecknas av jonfattigt, mycket surt och tanninfärgat vatten. Användning av vatten från omvänd osmos (RO/DI-vatten), återmineraliserat till en mycket låg konduktivitet, är ofta nödvändigt. Akvariets inredning ('aquascaping') bör fokusera på att skapa rikligt med betesytor. Ett finkornigt sandsubstrat är idealiskt för att skydda dess känsliga undersida, kombinerat med ett överflöd av drivved (som spiderwood eller manzanita) och bredbladiga växter som Anubias och Echinodorus. Tillsatsen av torkade växtdelar ('botanicals'), särskilt Sjömandellöv (Catappa), är avgörande. Dessa löv frigör inte bara fördelaktiga tanniner som hjälper till att bibehålla ett lågt pH, utan odlar också fram den biofilm som utgör kärnan i malens diet.

Filtreringen måste vara mild men effektiv. Miljöer med starkt flöde orsakar betydande stress. Luftdrivna svampfilter är ett utmärkt val. Om man använder ett ytterfilter eller påhängsfilter bör utblåset strypas eller riktas mot akvarieväggen för att sprida strömmen. Arten är extremt känslig för kvävehaltiga avfallsprodukter, så oklanderliga vattenförhållanden med omätbara nivåer av ammoniak/nitrit och mycket låga nitratnivåer är ett absolut krav.

Även om den klassificeras som allätare, är A. dichromum en specialiserad 'aufwuchs'-betare. I akvariet kommer den att tillbringa hela dagen med att noggrant skrapa biofilm från alla ytor. Även om ett moget akvarium tillhandahåller en grundläggande födokälla, är det inte tillräckligt. Dieten måste kompletteras med högkvalitativa, vegetabiliska foder som spirulinatabletter, algrika pellets (krossade till lämplig storlek) och blancherade grönsaker. Enstaka proteintillskott från fryst eller levande mikrofoder som dafnier och cyklops är fördelaktigt. På grund av deras låga ämnesomsättning är de inte glupska ätare, vilket gör att ständig tillgång till betesytor är viktigare än stora, sällsynta måltider.

Socialt sett är de tillbakadragna och helt fredliga. Även om de kan hållas ensamma, kommer en liten grupp på tre eller fler att uppmuntra till ett tryggare och mer naturligt beteende. De visar ingen aggression mot artfränder eller andra arter. Idealiska akvariekamrater inkluderar pennafiskar (Nannostomus), små yxfiskar, glödbandstetror och andra svartvattenspecialiserade dvärgciklider som vissa Apistogramma-arter, förutsatt att akvariet är tillräckligt stort för att de ska kunna ha egna revir. Undvik alla livliga, aggressiva eller stora fiskar som kan skrämma eller konkurrera ut dem om maten.

Acestridium dichromum är en liten, reofil loricariid (harneskmal) som tillhör underfamiljen Hypoptopomatinae. Dess tillplattade (depressiforma) kroppsform är en viktig morfologisk anpassning som minskar hydrodynamiskt motstånd och gör det möjligt för den att fästa tätt mot ytor i sitt bentiska habitat. Artepitetet dichromum syftar på dess förmåga till betydande färgvariation, en form av krypsis (skyddsfärg) som möjliggörs genom manipulering av kromatoforer som svar på underlag, stress och sociala signaler. Detta kamouflage är livsviktigt för att undvika predation i dess inhemska klar- eller svartvattensbäckar i Sydamerika.

Arten är stenotopisk, vilket innebär att den har en snäv tolerans för miljöparametrar. Dess förekomst i oligotrofa (näringsfattiga) vatten innebär att dess fysiologi är anpassad till låga koncentrationer av lösta mineraler och ett genomgående surt pH. Skötsel i fångenskap kräver att dessa förhållanden simuleras, eftersom fiskens osmoreglerande system inte är utrustat för att hantera den osmotiska stress som hårt, alkaliskt vatten med höga halter av totalt lösta salter (TDS) medför. Dess klassificering som 'biofilmkonsument' belyser dess specialiserade födoekologi som en aufwuchs-betare. Dess tänder och munstruktur är anpassade för att skrapa mikroskopiska alger, kiselalger och mikroorganismer från nedsänkta ytor, snarare än för att äta trådalger eller hårdare vegetation. Denna födospecialisering är kopplad till dess låga ämnesomsättning och därmed låga avfallsproduktion, anpassningar till en näringsfattig födokälla.

Reproduktion i fångenskap är exceptionellt utmanande och sällan dokumenterad. Leken utlöses sannolikt av ett komplext samspel mellan abiotiska faktorer som efterliknar säsongsförändringar i dess naturliga habitat. Dessa utlösande faktorer inkluderar troligen en betydande sänkning av vattnets konduktivitet och hårdhet, en lätt temperatursänkning och ett ökat vattenflöde, för att simulera inledningen av regnperioden. Likt många andra loricariider är det en substratlekande art, som sannolikt använder trånga skrevor i trä eller specialtillverkade lekgrottor/lekrör. Hanen antas utöva yngelvård genom att vakta de vidhäftande äggen tills de kläcks. De främsta hindren för framgångsrik odling i fångenskap är den exakta replikeringen av dessa miljömässiga signaler och den efterföljande utmaningen att föda upp de mycket små, långsamväxande ynglen, vilka kräver oklanderlig vattenkvalitet och en konstant tillgång på foderkällor i infusoriestorlek.